14/5-
Zanzibar
Varje morgon denna sista vecka väcks vi tio över fem av böneutrop ”Allah Akbar”. I Stonetown (ett världskulturarv!) där vi var ett dygn, finns 58 moskéer! Vi tog in på ett litet charmigt hotell med lummig innergård med pool. Hotellet visade sig sen vara omöjligt att hitta tillbaka till då det låg i en liten gränd bakom ett bygge och inga gatuskyltar finns här. Vi gick kors och tvärs i Stonetown och var på krydd-, fisk-, kött- och grönsaksmarknaden och ett oändligt antal shopar. Freddy Mercury museet spanade vi bara in på men Slavmarknaden var vi helt tagna av -även om vi läst om denna mer än 400-åriga slavhandel som pågick här, först portugiserna och sen araberna. Och hela tiden sultanen på Zanzibar som såg till att denna lukrativa verksamhet kunde fortsätta. Det var obehagligt att sitta i ett trångt källarutrymme med lågt i tak en stund och försöka förstå att på denna lilla yta skulle 50 män (kvinnor o barn 75 st) med fotbojor vara i 2 dygn utan mat och vatten för att sortera ut de svagaste innan slavauktionen. Detta efter lång färd på överfulla båtar där också flera dog och slängdes överbord. I utrymmet var det som ett dike i mitten som användes som toalett och med jämna mellanrum kom tidvattnet och sköljde ur det.
Det närmaste vi kan tänka på är väl förintelsen -hur man avhumaniserar människor. Men här var det även ibland svarta som hade egen business. Eller fd slavar som själv tog slavar.
Där trädet stod där slavarna auktionerades bort och piskades byggdes en stor anglikansk kyrka av britterna -som lyckades få slut på slavhandeln- och vi stannade länge där under en gospelartad mässa. Alla dansar!
Vi njöt av gambas och bläckfisk på uteterass över vattnet och tittade på alla killar som kastade sig ut från en hög mur och gjorde konsthopp ned i vattnet då det var flod.. lite på gränsen grunt tyckte vi. Vackra träbåtar, dhowe gled med hissade segel fram i bukten.
Överallt försäljare av allt och kanske är det lite extra tryck på de turister/byten som dyker upp nu under lågsäsong. Magnus otroligt trevlig; jambo, vi kommer från Sverige, Hakuna matata och vi hade ett koppel efter oss och en apa som strax klev upp på Magnus arm och tog hans glasögon. Jag hostade mig hukande fram (förkylningen har tagit sanslösa höjder -har aldrig varit så sjuk som nu) som ringaren av Notre Dame i bakvattnet och väste Hapana assante (nej tack) med min nu nästan helt tappade röst..
Efter Stonetown, ett hostel i Paje där vi bodde i ett palmbladshus nära havet. Helt enkelt ett backpackerställe där ingen var äldre än 25 (haha) och där kitesurfarna flög i vågorna nedanför. Det har vi inte provat men däremot massage i ett lite plåtskjul på stranden.
En spaning; väldigt många unga blonda tjejer här och på lyxstället Ndame där Filippa Erik Josse och Fredrik bott. Men nästan inga killar.. de visade sig vara elever på en dansk skola som har 4-månkurser här i bl a swahili. På vårat ställe var det många tyska tjejer med ryggsäck.
Magnus och jag gick runt och badade på lyxställena och drack Aperol spritz och drinkar vid poolen. Det kan man göra då det är lågsäsong tydligen. Känns ibland lite som Triangle of sadness. Personal spanar efter minsta vink från någon vit turist i solstol. Muslimska byggjobbare bredvid och alla tjejer går runt i string. Direkt utanför de vita murarna är det ganska trashigt.
Enormt många massajer som försöker sälja smycken och så få turister nu som köper (tydligen ändå mer lukrativt här än i Arusha därifrån många kommer) så föreslog några att ha en show istället. De hade gjort detta förut. Vi bestämde ett ställe på kvällen och jag raggade upp turister som blev jätteintresserade. Men då dök de inte upp tyvärr.
Vårt 40:ne år tillsammans firade vi på ”Restaurant on the rock” -tips av Madde Ramel bl a- som var superläckert. Fullt pådrag i nedgående solen med skaldjursplatå och cava. Vi stakades ut från stranden med båt till denna lilla klippa i havet.
Taxichauffören berättade att han hade två fruar -han bodde två dagar med varje- i två olika hus. Fyra barn med vardera. Hans pappa hade i sin tur 4 fruar (muslimska lagar tillåter max 4 fruar) och 22 barn. Enligt honom finns det fler tanzaniska kvinnor än män så det är inga problem för någon. Så de. Här sitter vi och är supersvenska snörp men kommer faktiskt på att jag känner en kvinna som levt med sin mans andra fruar och de hade en väldig gemenskap enligt henne. Snarare att mannen kunde känna sig lite utanför. Det krävs nog lagstiftning för att långsamt förändra kulturella beteenden..
Sen packade vi ner alla mangos, lime och passionsfrukter, saltiga badkläder och alla kläder vi inte använt. I min packning har jag använt 1/4-del, bara de tunnaste plaggen. Att åka hem känns overkligt här i värmen.
Häpnadsväckande med Kilimanjaro utanför fönstret då vi mellanlandar i Arusha. Intressant med alla svenska ansikten som möter oss på affischer i flyghallen. Hur länge kommer influerare finnas som ett jobb? Det känns lite sterilt, tomt och svenskt?
22/5
Mellan hägg och syrén
Tidigt på morgonen kommer vi hem igen till vår lummiga trädgård där allt blommar. Vi packar upp våra väskor utomhus och skakar och tvättar. En strid ström av alla barn och barnbarn kommer på grillmiddag och luncher. Alla de små vuxit 1/4-del? till. Väldigt roligt för mormor och morfar att träffa alla. Jag är mer än lovligt hostig och på vårdcentralen säger de att det är virus och förordar två inhalatorer som jag börjar med förutom hostmedicin. Och till slut hostar jag inte på nätterna och kan sova Och nu är det över men är trött efter detta.
Vi hälsar på Gittan, svärmor snart 99, på fint äldreboende som vi kan cykla till på Lidingö.
Nu ramlar allt över en. Almanackan styr; barnvakter, staketkillen, sotaren, beställa kök, Carmina Burana i Oscars med alla körer på söndag, trädgården.., plantera växterna jag fått av Josefin och Bim, växthuset (kan man ha det då man inte är hemma hela sommaren?), röja i Gittans hus, segla ner båten mm. Livet är rikt. Kort sagt är tacksam över oss, vår resa och att man kastar sig ut fast man är en hemma katt.
Sa innan att detta är ett socialt experiment med mig själv -att åka ut utan att ha någon direkt funktion- nu är det slut. Tycker det gick bra. Något är jag lite rubbad i min bekvämlighet och fördomsfullhet. Världen är stor. Vi är pytte här uppe på vår lilla plätt. Vardagen där nere närmare än en ny vardag här ännu. Här är så ljust! Jämfört med den afrikanska natten från middagstid. Det är hänryckningens tid. I den dras vi alla med. Slut.
Spaningar:
Väldigt få överviktiga i Tanzania.
Märker hur mycket jag brukar slå upp på nätet när jag undrar över något. Det har inte gått denna tid.
Magnus är mer drivande. Det ska hända grejor. Jag kan sitta med en bok under korkeken.
Magnus är folklig -kan skämta om Simba fotbollslag i evigheter. Jambo jambo.
Man kan dricka drinkar istället för att äta.
Amaretto sour borde vi göra hemma oftare.
Det är självklart med kalldusch.
Jag kan nu bli pesketarian -för mycket pig och cow i Mchukwi.
Det är inga inhemska kvinnor och flickor som badar.
Vi har inte bott med fönster på hela tiden (utom helgen i Dar) bara med galler och myggnät.
Av Cocillana hostmedicin (m morfin) blir man mycket hård i magen..
Här är så tyst och rent. Var är alla människor?
Nu ser jag på de färgade jag möter -deras personliga utseende mer ingående.
Det är mycket ovant att köra bil igen.
Så mycket neg nyheter av krig, skjutningar och olyckor efter att inte ha haft några nyheter alls.. Mycket står på spel i vår tid.
Det är torrt här hemma jämfört med luftfuktigheten där. Fram med salvorna.
Vi behöver omställningstid både psykiskt och fysiskt efter en sådan här resa. Det tar tid att landa.
Webbplatstitel 