Nu har vi lyckats
starta bloggen: PyochMagnusiTanzania (2023).Förra bloggen hette PyochMagnusisoderhavet (2017) en travesti på Villervalle i Söderhavet. Denna blir också exotisk men på ett mer jordnära sätt.. tror jag. Inte så mycket simma med valar än så länge. Från början;
Full rulle innan avfärden 22/4. Trädgård, byta däck, deklarera, gå på fester, offerter på olika projekt, hjälp klippa träd till slut. Brutna armen inte helt ok ännu. Och jag är snart 70 ju -det märks. Fanny fyller 29 och vi har urkul middag med hela familjen nu 15 (utan M) med afrikanska kläder, som Gertrud, min svägerska tagit med -två koffertar! Dansade till Jambo och mindes Kongo och Kenya från tidigare speciella resor med familjen. Och min bror Magnus oförglömliga och ganska förtjusta ”This is Africa” då inget fungerar som man tänkt sig.
Men det gjorde faktiskt resan, på slaget inkl bagage direkt till Dar es Salem (tack Fredrik som körde mig till Arlandas numera tråkiga avdumpningsplats).. Även om den otympliga baggen med bl a tennisbollar vi fått av PO Rödöö hade gått sönder lite och vem vet vad som runnit ut iallafall. en liten tång.. (till något ev konstprojekt)..
23/4
Och där står Magnus och väntar med chauffören från sjukhuset Adonía. Värmen slår emot en ca 30 gr och funkten. Det är regnperiod här nu. De är mycket uppfyllda efter att ha varit på fotbollsmatchen igår i afrikanska ligan där tanzaniska laget Simba vunnit. Klart Magnus har en T-shirt från dem.
Även huset vi får låna av paret Boij heter Simba-house. Paret Boij är här halvårsvis och arbetar på sjukhuset (Mchukwi mission hospital) och huset visar sig innehålla många spår från Sverige t ex räkost och korsordstidningar som är mycket väl använda.
Jag har hört lite på Magnus röst då vi talat i telefon att det har varit en del långa kvällar dessa två veckor han varit här själv. Och inte så integrerande som tidigare i Kenya och Nepal. Enda vita här, mzungu. Svårt gå oförmärkt förbi direkt.
Priska som lagar maten står på trappan -Karibu! Välkommen, -Asante sana -Tack. Inte så mycket mer finns i mitt swahili ordförråd än så länge. Som jag kommer ihåg. Barnen räknar till tio på swahili som ett rinnande vatten efter våra tidigare resor men jag får mycket tragglande lära om 1-10. Säkert nyttigt mot demens..
Sängen krånglar man sig in i under myggnätet som en stor låda. Kall dusch. Lång dags färd mot Dar och Mchukwi. Resan tagit 15 timmar inkl väntetid i Addis abeba och en timmes tidsskillnad. Bilfärden på håliga och på slutet rödleriga vägar och sanslösa möten med overloaded bussar och motorcyklar mm. I guideboken står det: Be prepared för hair-raising speeds. Ha ha.
På sjukhuset flera varianter på trafikoffer. En kille med stora vita uppskrapade ytor lyser l huden. Har aldrig sett förr faktiskt. Gonatt (Lala Salama) första dygnet här. Dötrött.
24/4
Upp i ottan
och mörkret halv 6 -då har tupparna galt sen klockan 4. Minst. Gympa på våra yoga mattor -sträcka ut min brutna arm, nu når den golvet nästan. Magnus är verkligen duktig med gympan varje dag. Allt till musik och vi har Lanefeldts devis med oss: det du gör kommer du att fortsätta kunna göra, det du inte gör kommer snart inte gå. Själv kan hon gå ner i spagat och är 76 år.
Prästen håller mässa först -det är pingstkyrkans mission som driver det här sjukhuset sen är det sjukhuschefens tur. Och jag får presentera mig .. psykoterapeut och konstnär, hjälper gärna till.. Lagom flummig roll här.
Sen rundtur.. första anhalten skolan. en miniliten flicka kommer fram och kramar Magnus ben. Bestämmer snabbt att jag kommer imorgon och gör något med barnen.. Spännande med sjukhusets olika avdelningar som Magnus får beskriva mer. Överallt städas det och nu finns ju gott om vatten. Men förra regnperioden uteblev.. det är två gånger om året annars. Och de behöver regelbundet regn.
P
25-27/4
Dagarna går i varandra..
Tupparna gal, upp i ottan, till sjukhuset eller på terassen. Har varit i skolan med papper och färgkritor och de har fått göra ”loppor” eller bara rita ett djur (som de känner sig som men mest swahili här och mitt exempel var katt så det blev många såna) och skriva sitt namn. Till musik. Och idag har de fått göra handavtryck på ett papper där de målat en ram först och skrivit sitt namn.. Mycket ovana att rita fritt men mycket vana att sitta stilla och vänta på sin tur. Många håller krampaktigt kritan i handen men paralyserade och bara studerar mig, en mzungo i deras skola! Och dessutom målar hon färg på deras hand som de får välja själva. Nu är pappren jag hade med mig i princip slut. De är över 30 barn.
Framför vår terass växer en mängd vackra träd, något akacialiknande är ett Christmastree som har vackra röda blommor. Nu hänger långa torra bönskidor ner och rasslar i vinden. Kanske kan bli något att använda? (Bim målade en gång tuff orm av en sådan). I den höga kokospalmen svingar sig en babian. Och en liten flock med mungos drog hastigt förbi igår bland hönorna som ständigt pickar mot marken.
Ett litet obekvämt vägskäl var då vi var på marknad i Kibiti (närmaste by) häromdagen med Priska och flera från byn i fullstuvad bil. Priska föreslog kyckling och vi stod snart framför burar att välja en företrädesvis grann tupp. Hapana (nej) iallafall för att sedan säga ja då en man stod med en tupp under armen utanför dörren.. Inte levererad ännu -tid ändra sig här som skenhelig västerlänning.
Kommer ihåg från seglingen i Söderhavet, två killar vi träffade på i djungeln. De hade med sig en höna hängande som en proviantväska, bra och färsk utan kylskåp. Ganska rufft vara djur och människa här.
Men klimatavtrycken är låga då allt i lösvikt, inga engångsförpackningar etc. Marknaden är fylld av torkad småfisk, grönsaker och frukter och diverse allt. Mellan dessa olika stånd kryssar motorcyklar i rekordfart med tjutande högtalare med musik på. Och många bakpå. Flera bär rakryggat allt på huvudet inkl vattendunkar och enorma säckar av kassava. Kvinnorna bär enormt vackra färgglada kläder om kristna alt svart heltäckande för muslimska kvinnor. Här är dock kristna i majoritet. På Zanzibar dit vi åker sista veckan är dock majoriteten muslimsk. På Magnus födelsedag fick han en vacker bok av Gurnah, nobelpristagaren som kommer från Zanzibar. Han beskriver i bok efter bok om livet där och i exil. Slavarnas arv.
Jag började läsa Sven Lindqvist här ”Utrota varenda jävel” (från -92) som min nya kul kontakt på bibblan tyckte var den bästa bok han läst. Om människans ondska -vad det gäller slavhandeln finns inga gränser. Byter nu av med Je m’appelle Agneta. Ha ha.
Magnus födelsedag (70!?) här; tårtan bestod av banan, papaya, lime, äpple och en variant på syrad yoghurt uppepå. Den har jag nu gått fram och tillbaka med till operation snart tre gånger för att op personalen skulle få till fika. Men någon dött i remote by och Dr Magnus inte tillbaka än på några timmar. (Detta visade utveckla sig till en detektivhistoria med polis med gevär på flaket. M får utveckla). Elen ligger nere idag och telefonen håller på att ladda ur. Då gäller gå och kolla.
P
28/4
Barnen vägs på krok
Idag hjälpt till lite på motsvarande Barnavårdscentralen. Hur många kvinnor och barn som helst. 84 barn innan lunch. Alla skulle vägas upphängda i en slags köttkrok. Sanslös syn. De större barnen kunde hålla sig i kroken själva, de mindre satt/låg i ett slags hemsydda stora brallor med väldigt långt handtag. Avslutades med kort info om Familyplanning vilket verkligen behövs. Många har tio barn, vilket är omöjligt att orka med eller se till var och ens behov. Snittet i Tanzania är annars 4,6 barn/kvinna. Tanzania som är dubbelt så stort som Sverige till ytan har 63 milj invånare av dem är 43% under 14 år! 1/4-del lever i fattigdom och över 1/3-del av barnen under fem år är undernärda.
Här verkar det dock fungera att barnen får AD-droppar, vaccinationer och regelbundna kontroller som registreras på barnets kort. Och de flesta barnen har inte hamnat i röd kurva här. Överhuvudtaget verkar det som av det lilla vi sett i denna landsända att människor är ganska välmående trots hög arbetslöshet. De flesta arbetar ju inom jordbruket och nu är det regnperiod och mycket grönt. Många har mobiltelefoner, alla har skor även de minsta barnen. Och många har korrigerad plåt som tak istället för palmblad på husen. På Mafia island där vi är nu är de flesta hus traditionellt byggda dock med palmblad på taken.
Regeringen har lyckats med att barnen går gratis i skolan i 7 år i snitt (men föräldrarna måste betala skoluniformen). Av de unga nu är bara 10% analfabeter mot 20% i deras föräldrageneration. På Lyckoindex (bl a BNP, medborgares känsla av att kunna påverka sina liv, friska levnadsår och nivå av korruption mm ligger Tanzania på 3,7 (på skala 1-10 (bäst) Sverige plats nr 7.
P
29/4-2/5
Mafia island
Som sagt vi kom fram till Mafia mitt i natten. Överresan som visade sig ske på en lastbåt med flyktingbåtkänsla. Vi hade först slirat runt i röda leran för att köpa biljett här (ha med pass), få en stämpel där på ett helt annat ställe och sen minst två gånger till få ett streck på biljetten av olika personer. Så fungerar mycket administration här. Regnet strilade ner på denna långa kö med kvinnor med barn på ryggen och enorma bylten och män i en annan kö med stora lådor. Kön masade sig fram medan lastbilar körde fram och lastades av -något som på avstånd såg ut som myror med varsin vit säck på huvudet i en evig ström ner i båtens innandöme. Alla stod och låg överallt, alla bylten staplades utmed väggarna och i gångarna och en masaj låg på golvet på däck hade dragit sitt röda skynke över huvudet. Bara hans klubba stack fram och sandalerna gjorda av gamla bildäck.
Magnus och jag stod i ljumna vindar i mörkaste natten då motorerna plötsligt la om och bromsade. Här höll en båt på att sjunka, man såg bara lite av riggen över ytan. Men ingen verkade så bekymrad över det och inga människor låg i vattnet. Enda mzungus var vi förstås. Lodgen nådde vi fram till på de mest obefintliga vägarna hittills. Det har regnat flera dagar och mycket jord försvunnit och bildat rännilar och stora dammar där bilföraren med berott mod tog sats för att komma upp på andra sidan. Grodorna på översvämningen bredvid vårt rum överröstar ibland cikadorna och alla andra ljud i nattmörkret. Känns tryggt under myggnätet -utanför hängande från taket en enorm svart spindel ca 15 cm. Lala salama (gonatt)
På denna lilla plätt bredvid vårt rum landar nu vita storkliknande fåglar med långa näbbar som stilla vadar fram i dammen som för dem måste vara rena taburaset. Ett enormt plus på detta ställe är att jag kan tvätta håret (men visar sig mycket svårt få tag i schampo -man tvättar inte håret här helt enkelt det är ju ofta mycket kort). I Mchukwi är det bara en mycket tunn stråle kallvatten som strilar i vår dusch.
Dynamiske Magnus ser till att vi snorklar på reven i Chola bay och sen äter en oförglömlig lunch med nyfångade fiskar som grillas vid en öppen eld på en sandbank som långsamt försvinner då vattnet kryper närmare. Allt är styrt av tidvattnet här (månen) inkl när båten går från Kilindoni hamn mycket tidigt på morgonen. Det är mycket långgrunt här så bryggan ut till båten är minst en kilometer lång där man helst inte möts två fordon.
Vår andra utflykt gick när det var högvatten till Blue lagoon, en märklig turkos liten sjö mitt i en liten stenö med mangroveträd runt om med långa rötter. Här snorklade vi runt tillsammans med märkliga maneter.
På vägen dit fiskade vi upp gult hårt sjögräs som odlas här på långa rep och som kineserna köper upp..Det ligger nu och torkar för att ätas torrt tydligen (detta säger båtkillen med avsmak)
Tanzania bevakar sina fiskegränser hårt så inga utländska fiskefartyg kan fiska här. Och de har skapat en Marine park som alla får betala en statlig avgift för att besöka. Tidigare hade man problem med fiskare som la bomber i korallreven för att fånga fisken där. En del av dessa döda koraller kan man fortfarande se används som byggmaterial i t ex murar.
Att snorkla med fiskstim är oslagbart (men världsunika var korallreven i Mangrove lagoon, Solomonöarna om man nu ska vara bortskämd turist). Sen åt vi grillade skaldjur på stranden och var tacksamma över livet. Och wifi.. här funkar det faktiskt..
Innan båten gick från fastlandet hann vi besöka en gammal missionsstation där sjuksköterskorna Marita och Ingrid från Sverige byggt upp en verksamhet för att bekämpa malarian som varit stor i detta område. Nu var ingen av dem kvar och allt både hus och trädgårdar hade förfallit. Märkligt att se vilka dammiga svenska böcker och A4 pärmar med anteckningar som stod i hyllorna -allt snart helt förstört. ”Sometimes africans doesn´t care” sa Adonia som beskrev hur blomstrande allt en gång varit här.
Allt så långt från vår rationella tillvaro. Här så mycket människor överallt. Alla som går utmed vägarna och bär sina bördor på huvudet. Alla som sitter i grupper utanför husen, i skuggan av ett träd. Barnen som springer. Kvinnorna verkar bära kontinenten på sina axlar, iallafall familjerna -de utför 85% av arbetet i familjen. De tvättar, bär barn (bara sett en man bära ett barn här), ammar, lagar mat, gör upp eld och är igång från morgon till kväll.
P
3/5 –
Vardagslivet, religion och små djur
Det finns åtskilligt mer att säga om detta. Som kvinna är det skönt att täcka axlar och ben. Särskilt som vit. Det är speciellt att ha tusen ögon på sig var man än går på sjukhuset, på byvägen, på marknaden. Förstår nu att missionssjukhuset ligger i ett muslimskt område (95%). Det är alltså förklaringen till att så många småflickor också har sjal. Alla har långa klänningar. Det är inga flickor som springer längre från huset -det är mestadels pojkar. flickorna är med sina mammor.
Islam påverkar livet på många sett i de familjer där islamsk lag anses stå över andra lagar. Det är många muslimska män som skiljer sig efter några år och tar en ny fru och får nya barn och vill inte ha de gamla. Om exfrun gifter om sig vill inte nya mannen heller ha några gamla barn med i boet. Han vill ha nya minst lika många som förra mannen. Därför är det många övergivna barn här som växer upp med sina morföräldrar. Vad gäller skolan finns inte samma incitament att barnen ska gå. Men det börjar ändra sig sakteliga och kristna vinner terräng här och även på Zanzibar tydligen. Hade ett resonemang med rektorn för sjuksköterskeutbildningen här om att bara sätta upp affischer på sjukhuset över mänskliga rättigheter (kvinnor och barnmisshandel utbrett). Men som han sa inom islam kan man resonera vem har bestämt dessa.. FN och Ukrainakriget är långt borta. Vad som händer i Europa eller resten av världen inte intressant. Om Kina eller Ryssland betalar något och gör business är det väl bra. Egna funderingar förvisso men med knackig kontakt med yttervärlden är det lilla världen som gäller. Ska bli intressant att komma till Dar i helgen. Förstår att det är en helt annan sak.
I den lilla världen som Josefin undrade över ser vår vardag ut såhär: Upp 6 i mörkret, ute galer alla tuppar, gympa till Rihanna, Guetta etc nedladdat ös från Magnus häftiga jobbfest. Sen går vi en slingrande väg under palmerna och hälsar på alla vi möter med olika Habaris (olika hälsningsfraser beroende på vilken tid på dygnet och många svarsfraser).
Låser upp grinden till området och passerar så förbi tvätteriet, mansavdelningen, kvinnoavdelnngen, the theatre (operation), mödravården, vänthallen etc. Urmycket folk överallt inkl anhöriga som ordnar med mat och omvårdnad etc. Morgonmötet börjar ofta med gudstjänst och psalmsång. Detta sker i ”Barbros hall” namngiven efter ännu en svensk missionär som varit med och byggt upp detta. Överallt spår av Sverige i form av landstingskläder, Dax handsprit, teknisk utrustning, operationslampor etc etc. Detta är ett välfungerande sjukhus och det enda i denna trakt. Så många patienter kommer långväga ifrån. Och PMU och Läkarbanken är grunden även om statliga pengar också finansierar.
Jag är med lite här och där ibland uppskattade projekt i skolan, barnavården, idag lektion på sjuksköterskeutbildningen. Pratade om Friendship bench (en lekmannabaserad psykoterapi) som är intressant även för svenska förhållanden tycker jag. Tack Agneta (Lagercrantz) som skrivit artiklar om detta!
Så småningom hemma igen på vår terass där babianen, mungos, hönor och tuppar håller oss sällskap förutom geckoödlorna ute och inne. Priska som lagar maten säger -Priska no english och jag säger -Py no swahili men med enstaka ord och en del missförstånd hankar vi oss fram med intressanta resultat. Jag har förstått hon vill lära sig nya saker så varit en del i köket. Och nu krymper tiden så nu måste vi äta pig i frysen, ägg (!) och faktiskt massor av ost som vi haft med från Sverige som är kvar. Ostsufflé ett projekt i gasugnen kanske. Vi frossar i papaya, bananer och lime. Sedlar utväxlas -10 000 tanzaniska shilling = 40 kr).
Så sitter vi skymningen och det doftar från alla eldar omkring. Många ljud från lekande barn, samtalande mammor och någon som trummar rytmiskt längre bort. Något svalare annars ungefär 30 gr hela dygnet. Att stå i solen då i zenit undviker man. På natten dunsar buchbabies högljutt på taket. De har stora öron och ögon och är en slags miniapa som håller sig osynliga på dagen så vi har aldrig sett dem. Dagen avslutas med kallt vatten i tunn duschstråle under tre spindlar som håller sig på plats. Ganska mysigt krypa in i myggnätssängen, efter ännu en dag i Mchukwi.
Livet på en pinne (afrikansk). Uppkopplingen urusel så det har inte gått så bra prata med Familjen som vi längtar efter. Nyheter inte att tala om.. finns det en annan värld? Ofta går elen men i detta hus finns faktiskt solpanel så kan tända lite men nu sitter vi båda med pannlampor och skriver..
Det är mycket vi inte förstår. Varför dyker chauffören upp med min gamla I-phone och IT-killen med Magnus då de skulle gå till sjukhusets avdelningar och vi pratat med sjukhuschefen? Varför pratar alla så lågt? Hur kommer det sig att de inte tröstar sina barn utan barnet kan stå och gråta länge framför sin mamma? Hur kommer det sig att det står en massa unga män utanför grinden till sjukhuset? Är det för att det är här det händer (något)? Det finns ju knappt en by här. Hur påverkar det barnet att sitta fastspänd på mammans rygg så mycket -blir de tryggare? Etc etc.
Mycket funderingar. Och böckerna vi läser handlar mycket om den vita människan som tagit sig rätt att våldföra sig på denna kontinent (den förste som kom var Vasco da Gama). Att tänka motsatsen för oss är omöjligt, att bli underkuvade och uppdelade. Och hur går det för Black movement i Sverige? Skilda världar. Levnadsåldern är 68 år här (kv 70, män 65) som jag är nu. Förvånansvärt högt tycker jag som inte är uppdaterad trots Hans Rosling försök att utbilda oss i världens länders utveckling.
Tanzania är ett lugnt land jämfört med många andra afrikanska länder. President Nyerere som satt från självständigheten 1961 (tidigare Tanganyika), i 25 år lyckades få ihop landets 120 stammar och introducerade swahili som ett nationellt språk.
P
En dag på jobbet i Mchukwi
Väckarklockan ringer strax innan 6, tupparna utanför har varit i gång sedan länge. Det är kolmörkt ute, och lite svalare, mitt i natten är det fortfarande varmt och fuktigt. Drar undan myggnätet. Börjar med lite ryggymnastik till Bruce Springsteen innan frukost. Någon annan fysträning blir det inte, man blir genomsvettig bara av några kms promenad senare på dagen. Solen går upp vid halv sju, hälsar på mammorna och barnen utanför sina hus på vägen till sjukhuset. Morgonfrasen är gjuten, Habari ya asubuhi , hur har din morgon varit. Man svarar alltid :Bra! Förstås. Arbetsdagen börjar med morgonmöte i stora samlingssalen, där samlas Mchukwi Hospitals alla medarbetare, och även sjuksköterske och barnmorskestudenterna. Vi är väl ett sjuttiotal som lyssnar på pastor Kasian som predikar dagens text med stor inlevelse, han vankar fram och tillbaka och gestikulerar vilt och smattrar fram sitt budskap. På Swahili förstås. Mungu är Gud, Bwana är Herre, så mycket förstår jag, inte mer. Ibland översätter Marcel, rektor på skolan, till engelska. Sen vidtar information på Swahili, utan översättning, innan rondarbetet vidtar. Nu har jag lärt känna många, och kan fråga vad det hela egentligen handlade om.
På avdelningarna ligger patienterna i enkla sängar med myggnät. Det är Male, Female (där även de små barnen är) och Maternity Ward (avdelning). Patienterna är tysta, tålmodiga, männen oftast med starka, seniga kroppar, övervikt existerar nästan inte. Tysta, men som överallt här, har man alltid nära till skratt, det räcker ofta med det lilla, för att alla på salen ska börja skratta. Ingenting är särskilt välorganiserat, vem som går rond, när den börjar, journalföringen är minimal, men det funkar. Det är många som opererats för ben- och armbrott, trafiken här på dåliga lervägar genererar många offer. Och naturen: krokodilbett och flodhästbett leder som regel till amputation. Många prostatagubbar opereras här, ofta med gamla hederliga metoder, som fungerar lika bra här som de moderna. Vi har HIV och tbc -patienter, men inte så många. Flera unga med sickle-cell anemi, en ärftlig blodbristsjukdom, som många har. Allt blandas. Och anhöriga är ofta där och står för maten. Och på Maternity vimlar det av nyförlösta mammor med barn och gravida med magen i vädret. Mammor och barn inlindade i kangas i härliga färger. Avdelningen är i förvånansvärt fräscht skick, beroende på hängivna missionärer från Pingstkyrkan som stöttat det här sjukhuset sedan många år, och lyckats sponsra verksamheten. Överallt ser man lampor, sängar, telefoner, sjukhuskläder med texten Alingsås tväytteri, Region Skåne, Stockholms läns landsting m fl.
Vi försöker samla de planerade operationerna till två dagar i veckan. Det blir full verksamhet på två salar. Inget är som hemma. Inga blindtarmar, inga gallor, inga bukspottkörtelinflammationer (man dricker inte alkohol här), nästan inga njurstenar, inga tarmtumörer, inga fickor på tarmarna. Mycket beror nog på kosten, och levnadssättet förstås. Här kastar man inte i sig en Big Mac medan springer till bussen.
Däremot opererar vi massor med kejsarsnitt, oftast minst 2-3 varje förmiddag och riktigt akuta på andra tider. Det går på rutin oftast, men är ändå lika häftigt varje gång när man får greppet runt huvudet och hjälper upp den lilla krabaten upp ur livmodern. Sen är det prostator och myom och frakturer och brännskador om vart annat, allt under högljudda samtal och skratt. Vi brukar vara tysta i Sverige när patienten sövs, men inte här inte, här kör man på. Ofta är det bara ryggbedövning eller Ketamin. Ketaminanestesi är speciell, patienten ser vaken ut, ligger med vidöppna ögon och tittar upp i taket, andas själv, men är ”sövd” och det mesta går att göra. Personalen är väldigt proffsig, och verktygslådan innehåller alla instrument, skruvar och plattor man behöver. Kniv, sax och pincett har jag lärt mig på swahili, men resten kan jag ju peka på. Mycket får vi gjort på en dag, lunch intas gemensamt i det lilla fikarummet, dit Py kom för ett par veckor med en födelsedagstårta till allas stora förtjusning.
Jag kommer ofta hem, till vårt eget hus, vid fem halv sex, precis innan det blir mörkt, Priska, vår kokhållerska har lagat middag (hon talar bara swahili, men kan säga Priska cooking). Det är ett äventyr varje gång vi ska försöka komma fram till vad hon ska handla eller laga för mat. Snart börjar syrsorna spela, de vanliga kvällsljuden med djur på taket, och allt är som vanligt. Det finns ingenting på byn, ja, nästan ingen by heller så här långt ut på vischan, så Py och jag (och alla andra tror jag) är hemma. Vi läser, skriver, försöker ibland få kontakt med omvärlden ibland när elen och nätverket är nådiga. Lyssnar på musik vi kommit ihåg att ladda ner (den kan vi nu utantill). Och förundras över att vi sitter här i Afrikas vildmark, fjärran från vimlets yra. Det är lite magiskt. Inte så lite heller.
Magnus
5-7/5
Hippt i Dar es Salaam
Vi skumpar iväg på de abortframkallande vägarna till storstan Dar (6 milj), ett politiskt, ekonomiskt och expats centrum (även om regeringen sitter i Dodoma, huvudstaden). Vi ska hälsa på Jacob v Heland -mitt gudbarn, med familj i Oyster bay / Coco beach -tuff adress på en halvö bland ambassader och residens. Ganska skönt för oss att bara bli emottagna av hela familjen Jacob, Fanny, Henry och Sally. Att ta en simtur i poolen, drink på terassen och spännande middag i deras vackra spatsiösa hem innanför murarna.
På lördagen går vi lång promenad utmed kusten med hunden Buster och känner oss som permanentboende. Vi passerar en kör som sjunger och dansar vid vattenbrynet, mängder av gamla skor, plast och glasbitar (som jag plockar lite av till ett konstprojekt?) på stranden som flyter iland dag efter dag.
Lunchen intar vi på hippt ställe på stranden med hela familjen och ett finländskt ambassadpar. Här jazzar en DJ med rastalock musiken och olika rätter anländer i intressanta tappningar på stora trätallrikar. Allt urgott och doppas i olika röror. Ungarna hänger i träden och spelar fotboll på stranden. Kunde lika gärna vara Karibien. Det är mycket roligt med lyx trots allt.
Sen open house på barnens internationella energiska skola med massor av olika workshops. Vi gick på trummor och jag knåpade ihop en whaleshark i nät bl a. Men så roligt och inspirerande vad entusiastiska lärare (med resurser) kan göra inte bara av undervisningen utan också av fritidsaktiviteter, musik och sport etc. Ett helkoncept här. Borde väl kunna influera även svenska skolor där lärarna ofta nu är utmattade. Våra barn är ju viktigast av allt och påverkar samhälls-byggnaden. Roligt se så många frimodiga barn. Denna fina skola påverkar också att expats väljer Tanzania.
Även Charlotta Ozaki Macias (en psykosynteskollega) som nu är svensk ambassadör här instämmer i detta. Hennes dotter ska ta studenten här. Det är mycket spännande att två av de övriga nordiska ländernas ambassadörer också är kvinnor (liksom den nuvarande tanzaniska presidenten som dessutom är muslim!). Dessa ambassadörer tränar kickboxning i trädgården tillsammans och kan säkert påverka ett kanske bekvämt och konservativt ambassadklientel i övrigt. En feministisk utrikespolitik pågår ju dessutom även om den inte har någon titel nu.
Vi har en rolig middag tillsammans alla och döm om vår förvåning då Charlotta visar bilder och berättar hon precis träffat Dalai lama i Indien!
Djupt tacksamma och glada över detta besök i denna verklighet skumpade vi sen ”hem” igen till Priskas pannkakor.
P
8/5-
En hel ko, fånga en höna på sjukhusfest och farväl
Förkylningen eskalerade jag fick mer tid sitta på terassen och skriva och läsa. M hittade en mycket spännande bok här av Ingegerd Rooth, en av de svenska missionärerna (läkare) vars station vi besökte i Niemesato. Hon är verkligen en av de fantastiska kvinnor jag tänker på om natten. Hon arbetade även på detta sjukhus för knappt femtio år sen då leoparden tog sig in i hönshuset och små barn blev dödade av lejon, babianer eller schakaler.. imponerad av dessa kvinnor -även Barbro Johansson som byggde upp detta missionssjukhus och t o m satt som minister i Nyereres regering. De har verkligen bidragit till att många fått bättre hälsovård här i detta fattiga område. Det här sjukhuset har nu den lägsta spädbarnsdödligheten i hela landet kanske tack vare ett par som arbetar här halvårsvis och varit med att bygga upp förlossningsvården här.
Om den tanzaniska kvinnan stod det i en guidebok ” women form the backbone of the economy”. Men de har låg status samtidigt som man möter många kraftfulla kvinnor inte minst som jobbar på sjukhuset (kristna).
Igår hade jag ett seminarium om Zero separation här på sjuksköterskeskolan. Det är Josefin, som är barnmorska som bl a drivit detta projekt i Sverige som skickade ner underlag inkl en film från youtube som hennes kollega spelat in från Uganda. Det handlar om att nyfödda barn direkt ska läggas upp på mammans bröst (även kejsarsnittade) hud mot hud och hitta sin väg till bröstet och att detta särskilt ”the magical first hour” påverkar både barn och mamma så mycket framöver. Att livmodern drar ihop sig, att barnets blodvärden blir bättre, att helamning pågår längre, förebyggande för bröstcancer, diabetes 2 etc. Kanske kan det påverka att de ändrar rutinerna här.
Nu också läst bok av Denis Mukwege om hans heroiska arbete med bl a Panzisjukhuset i Bukavo, Kongo. Vi var ju där och besökte för knappt 20 år sen då Magnus, min bror arbetade i Kinshasa. Sen dess har Mukwege fått fredspriset bland många andra priser. Och hoten har trappats upp så nu måste familjen bo på sjukhuset och ha säkerhetsvakter dygnet runt. Han är en man som överlevt så många attacker. Det är Rwandakonflikten mellan hutuer och tutsier och Kongos enorma naturrikedomar, särskilt ädelmetaller som coltan som används i mobiltelefoner t ex som är upprinnelsen till laglösheten i nordöstra Kongo. Ett antal milisgrupper undanröjer lokalbefolkningen på metallirika områden. Det sker bl a genom ett besinningslöst sexuellt våld på kvinnor och flickor där man helt trasar sönder deras underliv. Så arbetet på Panzi är lika mycket fysiska operationer som att stärka de traumatiserade rent psykologiskt. Samtidigt pågår ett socialt arbete för att männen (och byn) ska ta kvinnorna tillbaka.. livet kan inte vara mer grymt. Men hela han utstrålar hopp liksom övriga missionärer som arbetar med sjukvård. Stärkta av sin tro och kallelse kan de gå igenom enorma umbäranden för att hjälpa minsta bortglömda människa i en avkrok. Inte annat är stor beundran för dem.
Sista dagen på sjukhuset var det fest. Det innebar cocacola och mycket bibeltexter men också mycket dans! Alla är så häftiga och har rytmen i kroppen. Det är också vanligt att män här dansar med varandra och håller varandra i handen. Det hade röstats om om alla skulle bidra till att köpa en ko och så blev det. Till lunch serverades då en soppa gjord på kons alla inre delar (läs inälvor) och banan. Det var mycket underliga remsor med uppstickande långa utväxter på (tarmar?) som alla åt med god aptit. Bim kunde sen då vi kom hem precis peka ut vilka delar av magen sommar vad här. På kvällen serverades köttdelarna av kon som en stor gryta. Jag hade gjort två svenska sockerkakor som alla köade för och fick en pytteliten smakbit av (typ jesus med fisken). På dagen hade det också varit tävlingar t ex att fånga en höna som man sen fick.
Den stora fotbollsmatchen avslutade dagen där Magnus var målvakt för det ena laget Simba, vilket var tur för de var det bättre laget och Magnus gjorde bra räddningar också. Kul! Många killar -det är bara killar som spelar, badar och rör sig här -urduktiga. En del spelade barfota eller i strumplästen. Sen knackade ett gäng killar från byn på och undrade om vi kunde bidra till en fotboll. Mer än gärna. Det fick vi sen en bild på att den kommit fram.
Vi åkte tidigt på morgonen till Dar och Zanzibarbåten vilket var tur för på vägen stasades enorma köer pga en långtradare som vält och en annan som fått motorstopp i den andra körbanan. I det närmaste panik då alla bilar, överfulla bussar och motorcyklar och gående liksom maldes i en köttkvarn upp på vägen. Vi hann och kom fram hela och sveptes in av arabisk musik på båten.
14/5-
Zanzibar
Varje morgon denna vecka väcks vi tio över fem av böneutrop ”Allah Akbar”. I Stonetown (ett världskulturarv!) där vi var ett dygn, finns 58 moskéer! Vi tog in på ett litet charmigt hotell med lummig innergård med pool. Hotellet visade sig sen vara omöjligt att hitta tillbaka till då det låg i en liten gränd bakom ett bygge och inga gatuskyltar finns här. Vi gick kors och tvärs i Stonetown och var på krydd-, fisk-, kött- och grönsaksmarknaden och ett oändligt antal shopar. Freddy Mercury museet spanade vi bara in på men Slavmarknaden var vi helt tagna av -även om vi läst om denna mer än 400-åriga slavhandel som pågick här, först portugiserna och sen araberna. Och hela tiden sultanen på Zanzibar som såg till att denna lukrativa verksamhet kunde fortsätta. Det var obehagligt att sitta i ett trångt källarutrymme med lågt i tak en stund och försöka förstå att på denna lilla yta skulle 50 män (kvinnor o barn 75 st) med fotbojor vara i 2 dygn utan mat och vatten för att sortera ut de svagaste innan slavauktionen. Detta efter lång färd på överfulla båtar där också flera dog och slängdes överbord. I utrymmet var det som ett dike i mitten som användes som toalett och med jämna mellanrum kom tidvattnet och sköljde ur det.
Det närmaste vi kan tänka på är väl förintelsen -hur man avhumaniserar människor. Men här var det även ibland svarta som hade egen business. Eller fd slavar som själv tog slavar.
Där trädet stod där slavarna auktionerades bort och piskades byggdes en stor anglikansk kyrka av britterna -som lyckades få slut på slavhandeln- och vi stannade länge där under en gospelartad mässa. Alla dansar!
Vi njöt av gambas och bläckfisk på uteterass över vattnet och tittade på alla killar som kastade sig ut från en hög mur och gjorde konsthopp ned i vattnet då det var flod.. lite på gränsen grunt tyckte vi. Vackra träbåtar, dhowe gled med hissade segel fram i bukten.
Överallt försäljare av allt och kanske är det lite extra tryck på de turister/byten som dyker upp nu under lågsäsong. Magnus otroligt trevlig; jambo, vi kommer från Sverige, Hakuna matata och vi hade ett koppel efter oss och en apa som strax klev upp på Magnus arm och tog hans glasögon. Jag hostade mig hukande fram (förkylningen har tagit sanslösa höjder -har aldrig varit så sjuk som nu) som ringaren av Notre Dame i bakvattnet och väste Hapana assante (nej tack) med min nu nästan helt tappade röst..
Efter Stonetown, ett hostel i Paje där vi bodde i ett palmbladshus nära havet. Helt enkelt ett backpackerställe där ingen var äldre än 25 (haha) och där kitesurfarna flög i vågorna nedanför. Det har vi inte provat men däremot massage i ett lite plåtskjul på stranden.
En spaning; väldigt många unga blonda tjejer här och på lyxstället Ndame där Filippa Erik Josse och Fredrik bott. Men nästan inga killar.. de visade sig vara elever på en dansk skola som har 4-månkurser här i bl a swahili. På vårat ställe var det många tyska tjejer med ryggsäck.
Magnus och jag gick runt och badade på lyxställena och drack Aperol spritz och drinkar vid poolen. Det kan man göra då det är lågsäsong tydligen. Känns ibland lite som Triangle of sadness. Personal spanar efter minsta vink från någon vit turist i solstol. Muslimska byggjobbare bredvid och alla tjejer går runt i string. Direkt utanför de vita murarna är det ganska trashigt.
Enormt många massajer som försöker sälja smycken och så få turister nu som köper (tydligen ändå mer lukrativt här än i Arusha därifrån många kommer) så föreslog några att ha en show istället. De hade gjort detta förut. Vi bestämde ett ställe på kvällen och jag raggade upp turister som blev jätteintresserade. Men då dök de inte upp tyvärr.
Vårt 40:ne år tillsammans firade vi på ”Restaurant on the rock” -tips av Madde Ramel bl a- som var superläckert. Fullt pådrag i nedgående solen med skaldjursplatå och cava. Vi stakades ut från stranden med båt till denna lilla klippa i havet.
Taxichauffören berättade att han hade två fruar -han bodde två dagar med varje- i två olika hus. Fyra barn med vardera. Hans pappa hade i sin tur 4 fruar (muslimska lagar tillåter max 4 fruar) och 22 barn. Enligt honom finns det fler tanzaniska kvinnor än män så det är inga problem för någon. Så de. Här sitter vi och är supersvenska snörp men kommer faktiskt på att jag känner en kvinna som levt med sin mans andra fruar och de hade en väldig gemenskap enligt henne. Snarare att mannen kunde känna sig lite utanför. Det krävs nog lagstiftning för att långsamt förändra kulturella beteenden..
Sen packade vi ner alla mangos, lime och passionsfrukter, saltiga badkläder och alla kläder vi inte använt. I min packning har jag använt 1/4-del, bara de tunnaste plaggen. Att åka hem känns overkligt här i värmen.
Häpnadsväckande med Kilimanjaro utanför fönstret då vi mellanlandar i Arusha. Intressant med alla svenska ansikten som möter oss på affischer i flyghallen. Hur länge kommer influerare finnas som ett jobb? Det känns lite sterilt, tomt och svenskt?
22/5
Mellan hägg och syrén
Tidigt på morgonen kommer vi hem igen till vår lummiga trädgård där allt blommar. Vi packar upp våra väskor utomhus och skakar och tvättar. En strid ström av alla barn och barnbarn kommer på grillmiddag och luncher. Alla de små vuxit 1/4-del? till. Väldigt roligt för mormor och morfar att träffa alla. Jag är mer än lovligt hostig och på vårdcentralen säger de att det är virus och förordar två inhalatorer som jag börjar med förutom hostmedicin. Och till slut hostar jag inte på nätterna och kan sova Och nu är det över men är trött efter detta.
Vi hälsar på Gittan, svärmor snart 99, på fint äldreboende som vi kan cykla till på Lidingö.
Nu ramlar allt över en. Almanackan styr; barnvakter, staketkillen, sotaren, beställa kök, Carmina Burana i Oscars med alla körer på söndag, trädgården.., plantera växterna jag fått av Josefin och Bim, växthuset (kan man ha det då man inte är hemma hela sommaren?), röja i Gittans hus, segla ner båten mm. Livet är rikt. Kort sagt är tacksam över oss, vår resa och att man kastar sig ut fast man är en hemma katt.
Sa innan att detta är ett socialt experiment med mig själv -att åka ut utan att ha någon direkt funktion- nu är det slut. Tycker det gick bra. Något är jag lite rubbad i min bekvämlighet och fördomsfullhet. Världen är stor. Vi är pytte här uppe på vår lilla plätt. Vardagen där nere närmare än en ny vardag här ännu. Här är så ljust! Jämfört med den afrikanska natten från middagstid. Det är hänryckningens tid. I den dras vi alla med. Slut.
Spaningar:
Väldigt få överviktiga i Tanzania.
Märker hur mycket jag brukar slå upp på nätet när jag undrar över något. Det har inte gått denna tid.
Magnus är mer drivande. Det ska hända grejor. Jag kan sitta med en bok under korkeken.
Magnus är folklig -kan skämta om Simba fotbollslag i evigheter. Jambo jambo.
Man kan dricka drinkar istället för att äta.
Amaretto sour borde vi göra hemma oftare.
Det är självklart med kalldusch.
Jag kan nu bli pesketarian -för mycket pig och cow i Mchukwi.
Det är inga inhemska kvinnor och flickor som badar.
Vi har inte bott med fönster på hela tiden (utom helgen i Dar) bara med galler och myggnät.
Av Cocillana hostmedicin (m morfin) blir man mycket hård i magen..
Här är så tyst och rent. Var är alla människor?
Nu ser jag på de färgade jag möter -deras personliga utseende mer ingående.
Det är mycket ovant att köra bil igen.
Så mycket neg nyheter av krig, skjutningar och olyckor efter att inte ha haft några nyheter alls.. Mycket står på spel i vår tid.
Det är torrt här hemma jämfört med luftfuktigheten där. Fram med salvorna.
Vi behöver omställningstid både psykiskt och fysiskt efter en sådan här resa. Det tar tid att landa.
Py Wernstedt
+46 70 471 4258
Webbplatstitel 